Din bok.
Dina läsare.

Lukten av desinfektionsmedel blandades med något sötare, något ruttnare. Richard Axman hade vant sig vid det mesta under sina år i favela Paraisópolis – men inte vid tystnaden som följde efter skottlossningarna. Han tvättade händerna. Blodet rann av i rosa spiraler mot avloppet. Ytterligare en natt, ytterligare ett liv som hängde på hans förmåga att sy ihop det som andra slet sönder. "Doutor," viskade sjuksköterskan från dörröppningen. "Det är någon här som söker dig. Han säger att han känner dig. Från förut." Richard kände hur golvet sviktade under honom. Från förut. Det fanns bara ett förut.

Huset hade stått tomt i tre månader när Gabriel äntligen vågade sig tillbaka. Grinden gnisslade som den alltid gjort – samma ljud som när han var pojke, samma rost som ingen någonsin fixade. Innanför dörren låg ett kuvert. Ingen frimärke, ingen avsändare. Bara hans namn, skrivet i en handstil han kände igen omedelbart. Hans mors. Hon hade varit död i sju år.

De flesta människor andas fel. Inte farligt fel – mer som att gå genom livet med skorna på fel fot. Man vänjer sig. Man märker inte ens att det gör ont. När jag satt i templet i Nagano för första gången, sa min mästare Moriyama Roshi en enda mening: "Du andas som om du ska dö." Jag skrattade. Han gjorde det inte. Det tog mig tre år att förstå vad han menade. Inte intellektuellt – det förstod jag samma kväll. Men att verkligen förstå, med kroppen, med andningen, med tystnaden mellan andetagen. Det tog tre år av att sitta stilla i ett rum och göra ingenting. Denna bok handlar om det ingenting.